Caaarolina

Min pappa har fått en ny lever. Jag och farmor hälsade på honom igår på sjukhuset, jag ville inte gå ensam. Det var ett mirakel att han överlevde operationen i Göteborg. 10 % chans sa läkarna och jag tog inte ens in det i min verklighet, som vanligt. Inget av det här är på riktigt, tänker jag alltid på nåt konstigt vis. Han låg i ett sånt där isolerat rum, för han har någon sjukhussjuka också. Så det var rock och inspritade händer som gällde.
 
Ändå trodde jag på något sätt att det var ett farväl jag tog av honom förra gången jag var på sjukhuset. För han låg så gott som inför döden då. Helt gul hud, på grund av levern och en uppsvälld mage större än en höggravid kvinnas. Benen är fortfarande mist hälften så smala som mina. Att gå är totalt uteslutet. Det tar på mig att se min pappa så, det gör det verkligen. Men han var i alla fall bättre den här gången. Jag vet inte hur framtiden kommer se ut, men det känns bra att flytta härifrån och lämna det åt sidan en stund. För jag bryr mig för mycket, jag blev inte som honom i det avseendet. Hur mycket han än ställt till med så kan jag inte sluta bry mig, inte låta honom ligga där helt ensam. För han har ingen. Och så skulle jag inte kunna göra mot någon. 4 månader nu sängliggande på sjukhuset, något man nog skulle bli rätt galen av.

Älskar dig trots allt pappa.

Kl 2 i natt vaknar jag av att killen vars studentrum jag nu ska få äntligen svarar på mitt sms. Det har ju varit lite struligt med inflyttningsdatumet så jag ringde honom och han sa att det inte var några problem att jag flyttade in några dagar innan. Han skulle ändå inte bo kvar tiden ut. (För flyttar jag in måndag den 3:e sept som jag skulle får jag ingen flytthjälp hemifrån). Men då började hyresvärldarna krångla och jag fick höra av mig hit och dit till båda. Nu ska jag hämta ut nycklarna den 31 aug, på fredagen. Jättebra! Då har vi hela helgen på oss att fixa och trixa i lägenheten.

Nu måste jag fylla i kontraktet och skicka in + att jag måste fylla i en massa papper från csn (som jag inte fattar mycket av). Jag har verkligen en massa att göra nu, för att inte glömma packningen som jag inte kommit igång med. Puh...men roligt kommer det bli senare.

Ahh vilken härlig dag. Att simma är nog seriöst det bästa jag vet. Eller kanske näst efter att äta då. Jag, Joanna och Andreas har legat och stekt, spelat kort och badat. Jesper fick följa med också, lille vän. Önska musik kunde vi minsann också göra, lyxigt. Såklart blev det Stars are blind för att få tillbaka sommarkänslorna från förra året. Det är så skönt gung i den låten och jag kände verkligen lugnet. Det blev också lite Sunblock, det är också sommar, haha. Det enda som saknades var väl möjligtvis någon Ted Gärdestad-låt. Det är äkta sommar.

Jag ägnade en tanke åt stackars Anton som måste stå där på Subway. Hoppas det gick bra på intervjun.

Hjälp vad är det jag läser på Aftonbladet!? Rödhåriga kommer snart vara ett minne blott. Om hundra år finns inte hårfärgen kvar alls. Bara 2 % av jordens befolkning är naturligt rödhåriga och det är tydligen för lite för att vi ska klara oss. Hjääälp, vilken katastrof. Nu måste jag alltså producera minst 12 rödtottar för att hjälpa världen. Jag känner pressen.

Du och jag Bree, du och jag...

Nu har jag varit en sväng i Birsta. Till min lycka upptäckte jag en ny underbar affär helt i min smak. Six heter den och jag tror jag varit i någon sådan butik utomlands. Kanske i Paris. Jag tänkte nästan köpa allt jag såg, men insåg till slut att det var omöjligt. De hade alla möjliga smycken som jag verkligen behövde kände jag. Till slut begränsade jag mig till ett brett träarmband och fyra par örhängen. Kom igen...det var länge sedan sist nu. Det var inte lätt att stå emot när allt var sjukt snyggt och rätt billigt. Lycka är att äga...ehem, nej det där tänkte jag bara. Jag köpte även Rosenrot-kapslar. Inte på smyckesaffären dock. De ska tydligen vara bra för rätt mycket, så varför inte? Tänkte jag. Det kan behövas för den tuffa studietiden nu.

Jag var tvungen att göra om min blogg eftersom jordgubbarna så mystiskt försvann. Och inte gick att få tillbaka. Hmn? Så det här får duga tills vidare.

Åhh jag känner mig så förbaskat glad. Kan det möjligen bero på att jag idag jobbade mitt sista pass på Subway? Svar: Jaaaa! Helt underbart. Jag sa det till den sista kunden "Du blir min allra allra sista kund här någonsin". "Oj känns det bra?" "JAAAAA...eeeeh jag menar näeee" sa jag och kastade blickar runt så att inte vissa personer var i närheten. Men sedan sa jag "Ohh jaa" och log med hela ansiktet. Nu hoppas jag verkligen att det inte blir extrajobb på något Subway i Uppsala. Det är verkligen sista, sista, sista utvägen. För ett extrajobb måste jag nog ha.

Jag firade det hela med lite apoteksshopping (utan Anton tyvärr).



Subway ta er i brasan! Med vänliga hälsningar Carro

Tralalla jag har ingen lägenhet i Uppsala. Jag kommer få bo på gatan. Jag kanske ska tälta utanför universitetsområdet? Nej just det ja, hade det inte varit för tältfobin kanske. Därför söker jag nu andra lodisar som jag kan starta ett gäng med och råna korvkioskar och sånt. Tänk så trevligt vi kan få det tillsammans.

Så jag kommer nog sammanfatta min studenttid så här när jag slutat: Jag hade inget boende, ingen mat, jag var aldrig ren, men hey jag gick ju på en statusskola.

For your information tror jag faktiskt att allt kommer ordna sig och att jag kommer få det toppen. Till slut.

Nyss hemkommen från jobbet. Jag försökte vara positiv och glad hela dagen, men till slut gick det inte längre. Jag var trots allt själv i flera timmar och det är Drakbåtsfestivalen = massor av folk! Förstår mig som vanligt inte på hur chefen tänker. (Om han nu tänker, det är frågan). Till slut var jag så nära till tårarna att jag fick vända mig bort en stund, andas och tänka på något roligt. Som engelsmännen som kom in tidigare under dagen och sjöng i kör:

You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over
Damn all these beautiful girls
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over

Väl hemma så brast det.

Nu vill jag bara sova. Åkte in till stan vid 10.25 imorse och tog 21.15-bussen hem.

Jag fick nyss reda på att jag kommit in i Uppsala ändå, så jag är lite darrhänt när jag skriver nu. Kollade extra noga ifall att jag skulle sett fel i anmälan. Men "antagen" måste väl ändå betyda att jag kom in. Jag hade förberett mig på att flytta till Västerås. Nu känns det konstigt att inte göra det. Undra om jag kommer få någon bostad ens nu? HJÄÄLP vad nervös jag är. Samtidigt förstår jag det inte än, jag kommer faktiskt att flytta. Ibland går nervositeten över för att jag inte tagit in det än. När jag tittade i anmälan var Västerås struket. Så nu kan jag alltså inte välja annat än Uppsala. Lika bra det. Velig nr 1 sitter ju här. Nä förresten, jag känner veligare människor, nämner inga namn (Joanna, Joanna, Joanna). Haha, nääerå. ;) Eller jo, när det gäller kläder speciellt.

Bra nr 2: H&m hade fått in nya koftor och jag fick min i organisk bomull ändå. Yes! Mjuk och skön.
Bra nr 3: Joanna slutar jobba snart och då blir det förhoppningsvis stranden. Att simma är liiivet dudes. 

Och Johanna, jag kunde inte låta bli att sno detta från din blogg. Det var ju superkul. Så här skulle jag se ut om jag var en Simpson. Rätt het eller hur!?

Jag valde klädseln "In my birthday suit". Jag vill se nya filmen!

Idag måste jag sätta igång med packningen. Jag har visserligen redan det mesta nere i kartonger redan, men något säger mig att jag måste tänka om. I kartongerna ligger alla mina saker. Jag kan faktiskt inte ta med mig allt jag äger och har. Det känns ju lite onödigt. Jag får nog slänga lite mer också. Jag har blivit bra på sånt numera. Förut sparade jag varenda liten pryl.

Jag har en rolig punkt på min lista också. Höstshopping. Jag började lite smått igår med en snygg T-shirt från h&m som duktiga Cassandra Rhodin har designat. Koftan jag ville ha i organisk bomull var slut. Jag har som tur är spanat in annat tjusigt och det ska bli en massa mysiga koftor.

Det som gläder mig allra mest just nu: endast 5 pass kvar på Subway!!! Lycka.
Det som gladde mig allra mest i morse: Flyg 29 saknas! I love it. Joanna såg du avsnittet?