Caaarolina

Min pappa har fått en ny lever. Jag och farmor hälsade på honom igår på sjukhuset, jag ville inte gå ensam. Det var ett mirakel att han överlevde operationen i Göteborg. 10 % chans sa läkarna och jag tog inte ens in det i min verklighet, som vanligt. Inget av det här är på riktigt, tänker jag alltid på nåt konstigt vis. Han låg i ett sånt där isolerat rum, för han har någon sjukhussjuka också. Så det var rock och inspritade händer som gällde.
 
Ändå trodde jag på något sätt att det var ett farväl jag tog av honom förra gången jag var på sjukhuset. För han låg så gott som inför döden då. Helt gul hud, på grund av levern och en uppsvälld mage större än en höggravid kvinnas. Benen är fortfarande mist hälften så smala som mina. Att gå är totalt uteslutet. Det tar på mig att se min pappa så, det gör det verkligen. Men han var i alla fall bättre den här gången. Jag vet inte hur framtiden kommer se ut, men det känns bra att flytta härifrån och lämna det åt sidan en stund. För jag bryr mig för mycket, jag blev inte som honom i det avseendet. Hur mycket han än ställt till med så kan jag inte sluta bry mig, inte låta honom ligga där helt ensam. För han har ingen. Och så skulle jag inte kunna göra mot någon. 4 månader nu sängliggande på sjukhuset, något man nog skulle bli rätt galen av.

Älskar dig trots allt pappa.