Caaarolina

Så var Stockholmsvistelsen över. Det kändes allt för bra att få se några bekanta ansikten där, mitt i havet av alla okända Stockholmare. Och jag saknar dem nu. Håkan var jättebra som alltid, det är kärlek. Han pratar ju jättecharmigt. Den enda låten jag saknade var "Nu kan du få mig så lätt", den allra finaste.
Det var mycket fjortisar där ändå skulle jag säga. Några höll upp en skylt med hans namn och hjärtan på. Anton tyckte att vi skulle hålla upp en "Håkan jag väntar ditt barn!" Ja om det ändå vore så väl.

Just det, i fredags var jag ut med Ylva också. Vi lagade middag innan och sedan bar det av mot Värmlands nation, även kallad "Köttmarknaden". Hur skumt är det inte att festa i en gammal byggnad med porträtt på väggarna och i ett gammalt bibliotek där de stora bokhyllorna fortfarande är inglasade? Svar: Skumt.

Här kommer lite bilder. Synd att det inte gick att få några bra på Håkan. Brukar vara så på konserter.

        

1. Anton och Henke posar på MQ.
2. I lägenheten innan.
3. Emelie, Jag, Anton och Henke.
4. Skelande Anton.
5. Skelande Carro.
6. Håkan på scenen.
7. Ohh we looove yooou Hååkan. Håkanist ja visst!
8. Torben kom med på ett hörn där också.
9. Håkan igen, ah, vilken karl.