Caaarolina

Idag var det en sån där kaosdag igen på jobbet. Känns ju inte alltför ovanligt. Det var folk i massor, vilket är ovanligt för att vara en söndag, men alla skulle väl hem från GF. Köpa bakismat? Kul då att vi var underbemannade plus att en indier hade struntat i att komma till jobbet för att han trodde det skulle bli lugnt. Meissam (eller vad fasen han heter, brodern till The Big boss) kom in och skulle kolla läget och blev snortokig. Jag citerar: "Jag ska fan ha ihjäl den jäveln alltså." Ojoj. Köket var ett bombnedslag gånger tusen, bröden var så gott som slut, kön var oändlig, kakorna var slut, det mesta var det ont om och alla vi var svimfärdiga i hettan = KAOS! Också när man är 5 minuter från att sluta; "Hej jag ska ha 11 mackor. Hela." Haha.

Vi har fortfarande inte fått schemat för veckan, det är ju oförlåtligt dåligt. Jon ringde och sa hur alla jobbar imorgon. Han har väl inte gjort klart resten av veckan än. Jag smygplanerar ett attentat.

Jag är förresten lite knäpp. Alltid när jag slutar för dagen känner jag mig så lycklig och tänker på hur mycket jag tycker om mina kompisar och allt möjligt. Det är som att jag uppskattar allt extra mycket då. Jag känner mig skitglad när bussen svänger in på min väg så jag slipper gå den där kilometern. Jag tycker att regnet är underbart vackert genom bussfönstret. Utsikten likaså. Jag njuter av att komma hem och äta god mat. Jag lyssnar med glädje på mina låtar i mp3:n och känner mig som om jag vore med i en film. Därför tror jag det är rätt bra att plågas ibland. För stunden känns det förjävligt, men efteråt när man klarat sig igenom det kan man uppskatta allt mycket mer. Bara jag som tänker så?

 Som i detta läge. Vi blev stående utanför Gävle i timmar, när vi var på väg hem från Gbg. Vi fick fel på bilen och Harry fick komma ändå från Sundsvall. Aldrig hade jag väl uppskattat en daimstrut så mycket.