Caaarolina

Åh jag måste bara skriva av mig lite. Alla sjukfasoner de här dagarna har gett mig chansen att se mycket film Så det är ju bra. Tyvärr bara sånt som går på Tv, men ändå, den jag såg nyss var så FIN! I am Sam hette den och handlade om en efterbliven pappa (Sean Penn) som hade en intelligensnivå som en 7-åring. Och så fick han en dotter (Dakota Fanning). Alla försökte ta henne ifrån honom för att de inte trodde att han kunde ge henne allt hon behövde och uppfostra henne riktigt. Jag måste ju bara säga det, herregyd vilken bra skådis Sean Penn är. Dakota Fanning var verkligen inte dålig hon heller, har inte sett någon film med henne förut. I alla fall så var filmen verkligen värd att se. Jag är förvånad att jag inte grinade, eftersom jag nästan alltid gör det till filmer. Och så hade han en massa förståndshandikappade vänner och de var så roliga. Jag bara önskar att folk, speciellt ungdomar, kunde vara mer toleranta. Mot alla olikheter.  

Jag blir alltid så nedstämd när jag ser såna här filmer. Jag måste bara säga det, förståndshandikappade människor är hur häftiga som helst. Så härligt öppna och såna glädjespridare. Minns när vi hade föreställningen Escape på Tonhallen och en grupp förståndshandikappade satt i publiken. Efteråt var de så lyckliga och alla ville krama en. Man log faktiskt hela dan efter det, för de var verkligen så härliga. Och i Rumänien när jag och Anna träffade barn med downs syndrom. En tjej stod och tittade på mig så länge, sedan helt plötsligt kom hon fram och gav mig världens varmaste kram. Alltså jag blir såå rörd av sånt här. Så är det bara, sån är jag. Och när Jesper har varit på läger för rörelsehindrade och förståndshandikappade och familjerna fått följa med, då har jag ju träffat en mängd barn som inte bara är rörelsehindrade som Jesper. Och de vill så mkt, de är såna kämpare. Om bara vi som inte har dessa problem kunde sluta klaga på alla småsaker.